| Ledare: Hur mycket är armeniernas rättigheter värda? |
Villken prislapp kan man sätta på en nations anständighet och dess individers liv? Man kan tycka att en sådan fråga är en retorisk fråga och hör till den filosofiska världen, men faktum är att detta är bokstavligen sant i Armeniens fall:
1878 - Storbritanien, enligt ett hemilgt avtal med det Ottomanska imperiet, utsätter påtryckningar på Ryssland för att det sistnämnde ska evakuera de ockuperade armeniska provinserna i östra Turkiet innan de utlovade reformerna i Berlin-avtalet hinner tillämpas. Som tack får denna tjänst får Storbritaninen ön Cypern av Turkiet.
1920 - I löfte om samarbete med den unga bolsjevikiska regimen i Ryssland, lovar det nya Turket, under ledning av Kemal Ataturk, att agera som en allierad mot imperialisterna i Väst. I gengäld skriver Sovjet över de armeniska provinserna Kars och Ardahan och en del av Östarmenien till Turkiet, Karabakh och Nakhichevan till Azerbaijdzjan och backar från sina tidigare krav om Västarmenien och frågan om det nyligen utförda folkmordet.
2000 - President Clintons administration får påpekande från Pentagon om det viktiga allierade Turkiet, dess militära kontrakt och de existerande flygbaserna i landet. Clinton hotar med sin veto och lyckats få representanthuset att dra tillbaka dess proposition till kongressen om ett officiellt erkännande av det armeniska folkmordet.
Tycks frågan fortfarande hypotetisk eller retorisk? Knappast.
Armeniska folkmordet, i skilland till vissa andra liknande brott mot de mäsnkliga rättigheterna, har fått lida för de ekonomiska intressen. Alla pratar om det och alla är överens om att det har skett. Men är det verkligen värt att erkänna ett 90 år gammal brott och riskera förlora multum med pengar och diverse finasiella kontkrat över det? År 1920, under fredsförhandlingarna efter första världskriget, har en fransk diplomat, i hänvisning till det Armeniska Folkmordet, sagt: "Så länge de skyldiga för detta folkmord slipper undan rättvisa kommer andra tro att detta avskyvärda brott lönar sig och dessa fruktansvärda scener kommer att upprepas ." Hans farhågor skulle besannas om knappt 20 år i Hitlers Europa.
Armeniernas kamp om ett erkännade har inneburit många nederlag under de senaste 90 åren. Politiker och statsmän har flitigt paroderat med slagord som "solidaritet", "mänskliga rättigheter" och "värdighet". Men när allt kommer omkring så har de misslyckats kapitalt vad det beträffar det Armeniska Folkmordet. Och Sverige är inte något undantag. År 1999 biföll Riksdagens utrikesutskott en motion om erkännandet av det Armeniska folkmordet, en motion som hade undertecknats av samtliga riksdagspariter utom en; den regerande socialdemokratiska partiet.
1 500 000 människor, 45% av den armeniska världsbefolkningen och 75% av Västarmeniens befolkning, miste livet och större delen av Armenien utsattes för en storskalig etnisk rensning. För första gången på över 2 500 år bodde armeinerna inte längre på 85% av sitt land. Den etniska rensningen hade lyckats på ett ypperligt sätt. Städer som Moush, Bitlis och Van, vaggan för den armeniska nationen sedan 2800 år tillbaka, är ironiskt nog inte längre en del av den existerande republiken Armenien.
Nu, år 2005, känns denna fråga mer aktuell än någonsin. Armenien högtidshåller minnen av offren till detta folkmord, medan Turkiet står och knackar på porten för EU. Man förnekar kategoriskt alla anklagelser om ett folkmord och fortsätter sitt blockad mot Armenien, och lovar häva det om Armenien bl. a. avsäger kravet om ett erkännande. Inom EU har man dock klartgjort att ett erkännande av det Armeniska Folkmordet, i skillnad till Cypern-frågan, är inte något villkor för start av medlemskaps-förhanglingar, dock ett villkor för Turkiet att uppfylla innan landet blir medlem.
Man får undra hur länge det dröjer innan detta bortglömda folkmord får gehör, men denna citat från en manifestation för över hundra år sedan får en att reflektera över om det Armeniska Folkmordet tillhör historieböckerna eller inte: "Armeniska frågans lösning är inte bara kopplad till Europas anständighet, utan även dess säkerhet och dess intressen". Detta har uttalats under en manifestation år 1896, strax efter de första massmorden på armenier i det Ottomanska riket, något som kan betraktas som prologen till det kommande folkmordet.
I 90 år har Turkiet på ett framgångsrikt sätt lyckats köpa sin grannes anständighet och en nations rättigheter, oavsett om det har varit med gåvor så som en ö, tomma löften om reformer eller militära och finansiella kontrakt. Undrar hur mycket kommer prislappen att hamna på denna gång?
|
|
|
|
|
