| Ledare: Armenien: Tio år senare |
Av Vahagn Avedian
För en vecka sen anlände jag till Jerevan, Armeniens huvudstad. Det var precis tio år sen jag var där för första gången, även om jag har mer eller mindre besökt landet på årlig basis sedan dess.
Skillnaderna är faktiskt rätt iögonfallande: 1995 hade Armenien genomgått två stränga vintrar under sina första fyra självständiga år, en förödande jordbävning och sju år väpnad kamp med Azerbajdzjan över enklaven Nagorno Karabakh. Elektriciteten, likt vattnet, var strikt ransonerat. På gatorna fanns det några fåtal bilar, bensinen såldes från stora tankbilar stående vid sidan av vägen och endast några fåtal affärer existerade. Befolkningen utvandrade i massor och de som valde att stanna och försöka bygga upp ett nytt liv i askan efter Sovjetunionens kollapps hade med en raffinerat och skoningslös maffia att göra. Nu frodas affärslivet i huvudstaden, man kan knappt gå över gatan på grund av den myllrande trafiken som till en stor del består av utländska bilar, bensinstationer har poppat upp från marken som svampar, elförsörjningen i huvudstaden är så gott som löst (med självklara undantag) och caféer tävlar i hård konkurrens med varandra. även om utvandringen fortsätter så har den klingat av betydligt och armenier i utlandet, även om i mycket begränsad utsträckning, har börjat flytta till Armenien. Segregationen är dock enormt och skillnaden mellan de två klasserna är för tydliga och fortsätter att växa och mellanklassen är så gott som obefintligt.
Detta är dock en bild av Jerevan (och inte ens hela Jerevan för den delen) och på intet sätt representativ för Armenien i övrigt, då de flesta (undertecknad inklusive) har endast varit i Jerevan med omnejd, med sjön Sevan som den mest avlägsna plats från Jerevan.
Men det finns även många likheter mellan Jerevan år 2005 och den år 1995. Korruptionen och svinnet i den offentliga sektorn är fortfarande enormt. Det mest uppenbara exemplet, och i synnerhet för en turist, är landets poliskår (dels på grund av låga löner och dels på grund av de djupt rotade traditionerna från sovjettiden), upprätthållare av lag och ordning, där sedlar byter ägare när poliser stoppar bilister på måfå. Poliskåren är dock inte ensamt om det och korruptionen förekommer på alla ställen och alla nivåer. Poliserna är dock de som syns mest av alla och beteendet kan beskådas i dagsljus och på öppen gata utan att någon ens reagerar. Att regeringen nyligen avskedade cirka 150 mutanklagade poliser har knappast gjort de resterande mer laglydiga.
Brist på infrastruktur, kollektivt tänkande och planerade för något längre perspektiv har gjort att ingen varken tänker längre än ett halvt år framåt eller på någon annan än sig själv och sin familj. Brist på infrastruktur förkroppsligas i faktumet att ett bergigt land som Armenien, med otaliga källor, bäckar och floder, har brist på vatten. Men när man får reda på att 70% av landets dricksvatten försvinner in i marken på grund av uråldriga vattenledningar så förstår man varför vattnet ransoneras i ett land som exporterar dricksvatten på flaska.
Det är dock inte endast vattenledningarna som läcker. Läckaget hos den offentliga sektorn och regeringsämbeten är betydligt värre. Situationen i Armenien är dock inte på något sätt unikt bland de flesta tidigare sovjetrepublikerna. Armenien har faktiskt ändå lyckats förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna: förödande jordbävningen år 1988, kriget med Azerbajdzjan över Nagorno Karabakh, frysta relationerna med Turkiet över frågan om Armeniska Folkmordet och det konsekventa embargot från Turkiet och Azerbajdzjan. Så trots allt elände kan man inte låta bli att beundra det armeniska folkets livskraft och vilja att existera.
Armenien har en lång väg att gå innan man ens kan mäta landet med europeiska mått. Och med ett mångtusenårigt facit i hand, är jag övertygat om att armenierna är fullt kompetenta att resa sig och åstadkomma det bara de tillåts en längre period av fred och stabilitet i landet så väl som i regionen. Vägen är lång, men det är folkets vilja att förändras och utvecklas som bestämmer takten och den tid som det kommer att ta för att tillryggalägga denna sträcka. Det blir en svår uppgift, men inget svårare än det som detta land har upplevt under sin dryg 2500-åriga historia av erövringar, krig, jordbävningar och folkmord.
|
|
|
|
|
