| Turkiet sävnger fram och tillbaka |
Av Åke Daun
Turkiets förhandlingar med EU startar den 3 oktober. Inför kraven på yttrandefrihet har den turkiska regeringen svängt på klacken. Konferensen i Istanbul om de ”ottomanska armenierna under tiden för imperiets nedgång” som stoppades kort före öppnandet den 25 maj skulle i stället ha genomförts den 23-25 september.
I maj beskrev justitieministern konferensen som ”en dolkstöt i ryggen på den turkiska nationen”. Deltagarna riskerade åtal. I augusti förklarade utrikesminister Abdullah Gül i stället: ”Turkiet undviker inte att diskutera den armeniska frågan. Vi har ingenting att frukta. Låt den turkiska allmänheten diskutera den här frågan under lugna villkor och dra sina egna slutsatser”.
Torsdagen den 22, strax före öppnandet, stoppades konferensen återigen. Förnekandet av folkmordet på de kristna minoriteterna i början av 1900-talet har varit officiell politik sedan 1920-talet. Den armeniska frågan har varit lika tabuerad som den kurdiska. Samtidigt hotas idag författaren Orhan Pamuk för brott mot den ”turkiska nationalidentiteten”. Han har nämnt folkmordet på armenierna.
Men för att markera sin positionsförändring har den turkiska staten beslutat spendera en och en halv miljon (US dollar) på en återuppbyggnad av den
armeniska kyrkan Sourp Khatch på ön Akhtamar, en arkitektonisk klenod i det gamla Storarmenien. Åtgärden är sensationell med tanke på den stora mängden kyrkor i före detta armeniska områden som fått förfalla.
Oavsett om en positiv samhällsförändring är politiskt påtvingad bör den bemötas med respekt – utan spydighet! Den blir en historiens gåva till nästa generation, som slipper bära arvet av fädernas oförmåga.
Problematiskt är dock att Turkiet har flera motstridiga maktcentra. När konferensen stoppades med hot om åtal mot deltagarna beslöt arrangörerna att flytta arrangemanget från de två statliga Bosporen- och Sabanciuniversiteten till det stiftelseägda Bilgi-universitetet, som inte kunde omfattas av domstolens jurisdiktion. Domstolens beslut hade mötts av ilska från regeringen, som inför Turkiets medlemsförhandlingar med EU inte önskade några nya käppar i hjulet. Utrikesminister Gül konstaterade bittert att ”få länder i världen är så skickliga på att skada sig själva så mycket”.
Men juristerna har inte velat ge sig så lätt. Enligt en turkisk tidnings nätupplaga på internet har samma grupp som hotade med åtal mot arrangörerna av konferensen nu begärt att chefsåklagaren väcker åtal mot 17 av de personer som var involverade i konferensen på Bilgi-universitetet. Bland namnen på listan finns premiärminister Erdogan och utrikesminister Gül, som nu tvingats förena sig med dem som begått brott mot ”den turkiska nationalidentiteten”. Den något märkliga situationen tycks ha uppstått – eller står snarare än mer klara än förut, nämligen att Turkiets utrikespolitik bara delvis drivs av dess regering.
Från regeringshåll finns alltså inför EU-förhandlingarna en försonligare hållning än tidigare. Någon motsvarande öppning har inte lämnats i Cypern-frågan, som tycks kunna sätta stopp för EU-inträdet. Turkiet erkänner inte Cypern som en stat. Det är svårt att se detta som ett förhandlingsutspel. Att ett medlemsland inte skulle erkänna ett annat medlemsland är lika otänkbart som orealistiskt.
Med viss kunskap om det Ottomanska riket blir Turkiets hållning begriplig. Grekerna var nämligen delaktiga av samma historia som resulterade i folkmordet på armenierna. Båda var kristna minoriteter i det mäktiga Ottomanska imperiet som efter första världskriget slut krympt samman till den 1923 bildade staten Turkiet. Andra utsatta kristna var assyrierna-syrianerna och kaldéerna. De bär alla på samma minne. Även grekerna väntar på Turkiets uppgörelse med sitt blodiga förflutna.
Historien – som har en betydligt längre politisk bakgrundshistoria – är i korthet följande. År 1878 tvingades Turkiet lämna ifrån sig Cypern till Storbritannien, ett av de många beslut som ändade Ottomanska rikets historia. År 1960 blev Cypern en självständig stat, styrd av en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident. Att ett sådant par inte kunde falla i varandras armar borde man kanske ha insett tidigare.
Låt oss kontrafaktiskt studera ett östra Anatolien, alltså det gamla armeniska kärnområdet i Turkiet. Tänk att detta blivit en egen stat med armenisk president och en turkisk vicepresident (ja, lika orealistiskt som på Cypern!). Tänk sedan att landet efter inre konflikter delats i en armeniskanatolisk del och en turkanatolisk del. Tänk att turkarna 1974 hade gjort sitt anatoliska delområde till en delstat i Turkiet och nio år senare utropat den till en självständig stat, olaglig enlig FN:s säkerhetsråd.
Till sist. Tänk att vår virtuella armenisk-anatoliska regering ansökt om medlemskap för sitt land i EU och 2004 erhållit det. Vad skulle EU ha sagt om Turkiet då vägrat att tillmötesgå EU:s krav om att erkänna detta armeniskstyrda land, redan en EU-stat?
Turkiet hade nog reagerat precis så trotsigt som landet i verkligheten gjort i förhållande till Cypern. Hör denna långa smärtsamma historia till den sort som ligger utanför diplomatins möjligheter? Kanske är alla de faktorer som bestämmer utgången redan på plats. Jag tror det inte.
Åke Daun är professor i etnologi vid Nordiska museet och Stockholms universitet. Dauns specialitet är europeisk kultur. Han har varit ledarskribent i Dagens Nyheter och TCO-tidningen och är en ofta anlitad expert och föreläsare i etniska frågor.
|
|
|
|
|
