| Ledare: Glöm inte Armeniska Folkmordets offer |
Publicerat i Dagens Nyheter, 19 april 2006
Av Vahagn Avedian
Under det första gulfkrigets dagar satt vi i samhällskunskapslektionen i
gymnasiet och diskuterade kurdernas situation i norra Irak vilka led svårt
av förhållanden i det kalla vinterklimatet. Vår lärare vände sig till mig
och frågade vad jag tyckte om detta då jag kom från regionen. ”ärligt
talat kan jag inte känna samma sympati som ni känner. De gjorde mycket
värre saker mot mitt folk under det armeniska folkmordet då de utnyttjades av turkarna i utrotningen av den armeniska befolkningen.”
Att de flesta
inte riktigt delade min mening är väl inte så förvånande. Vid
middagsbordet berättade jag det som hade hänt och tillrättavisades av far
för att dels ha uttryckt mig klumpigt och dels för att ha förväntat mig
att det skulle vara uppenbar för en icke-armenier vad det var jag syftade
på.
Nu är jag 15 år äldre och förhoppningsvis något klokare. Nu inser jag hur
fel jag hade när jag förväntade mig att alla skulle känna lika starkt för
1915 års armeniska folkmord i det ottomanska Turkiet. Jag har även lärt
mig att vörda allt liv och att förlusten av liv är lika beklagligt oavsett
om det är amerikaner i brinnande skyskarapa, frusna kurder i bergen eller
svältande armenier under dödsmarsch.
Att ha förlorat liv och land är något som armenier har ihågkommit årligen
den 24 april. Men det som tynger ens hjärta ännu mer är det konseventa
förnekande som förs av Turkiet och hennes ansträngningar att köpa andra
nationers tystnad genom ekonomiska och finansiella åtgärder. Dock blir det
klarare för var dag att det största hindret för ett erkännande är inte
presentationen av bevis, då det finns i överväldigande mängder. Det
största hindret Turkiet måste övervinna är psykologiskt. Att i ett starkt
orientalisktinfluerat samhälle dömma sina närmaste föregånga generationer
för mord och våldtäkt kommer att kräva oerhört stort mod och djup
självrannsakan. Den turkiske historieproffessorn Yusuf Halacoglu, som står
åtalad i schweisisk domstol för förnekandet av armeniska folkmordet, anser
att det är en ”hedersak”. ”Detta handlar om huruvida man ska åta sig
ansvaret för en skamlig, omänsklig handling eller inte” säger Halacoglu.
”Jag kommer inte att anklaga min farfar för att ha varit en brottsling för
ett brott som han inte begick”. Frågan är snarare om han kommer att
anklaga sin farfar även om hans farhågor skulle besannas?
Jag ber inte längre någon att fördöma Turkiet. Det erkännandet måste komma
inifrån för att det ska vara värt något. Jag ber istället att ni ska
ihågkomma armeniska folkmordets offer och inte låta deras förtidigt
släckta liv falla i glömska.
|
|
|
|
|
