| Ledare: Armeniens historia är mycket mer än folkmordet |
Av Vahagn Avedian
12 mars 2007
Den 24 april kommer den armeniska nationen att ihågkomma 92-årsdagen av det armeniska folkmordet. Armeniska folkmordet upptar en stor del av den armeniska historien och identiteten, trots att både den armeniska identiteten och historien är betydligt större och bredare än detta enskilda moment i tiden. Det faktum att det ägde rum i en inte alltför avlägsen tid och kännetecknar ett enormt förskräckligt trauma i den armeniska nationen liv är dock odiskutabelt. Om man sedan lägger till att det armeniska folkmordet är det enda folkmord i modern tid vilket öppet förnekas av arvtagarna till dess utövare så förstår man ännu klarare varför det fortfarande, nästan ett sekel senare, upptar en viktig del i det armeniska vardagslivet och en stor portion i varje akademisk och diplomatisk fråga som berör Armenien och armenier.
Men med tanke på den rika armeniska historien och kulturen, när man lägger folkmordet i perspektiv mot historien i helhet, börjar man fråga om huruvida en inte även borde börja ägna mer tid åt dem andra aspekterna i armenisk historia och kulturarv. Detta innebär naturligtvis inte att man ska förringa intresset för folkmordet och forskningen om det. Det armeniska folkmordet, med sin höjdpunkt under 1915 och 1916, kan även sägas ha pågått under hela perioden mellan 1894 och 1923, under vilken den armeniska befolkningen utsattes för massakrer och etnisk rensning av varierande storlek. Sedan om man antar att den "armeniska" nationen är cirka 2 500 år gammal (med start från grannskapet för den första dokumenterade omnämningen av "Armenien" i kung Darius kilskrift som ett eget land) så ser man att folkmordet utgör endast en procent av den armeniska historien. Inkluderar man även kulturarvet hos urartuerna som rättmätigt bör betraktas som inhemska förfäderna (till skillnad från de immigrerande indoeuropeiska förfäderna som assimilerade de inhemska invånarna) till de moderna armenierna så minskas denna procent ännu mer.
Armeniska historien och dess unika kultur, skapad som sammansmältningen av de västerländska och österländska kulturerna som kontinuerligt passerade genom denna naturliga passage som förbinder Europa med Asien, har inte bara lyckats överleva tre årtusenden men även påverka och berika den globala kulturen och civilisationen. Armeniska höglandet, en naturlig förbindelse mellan dessa två kontinenter, har varit ett uppenbart val till platsen för passagen för arméer tillhörande många supermakter så väl som handelsvägar som knöt dessa två kontinenter tillsammans. Armenien, då och nu, har tvingats föra en välbalanserad politik för att inte gå under i kampen mellan de två rivaliserande makterna som ständigt stred på armenisk mark.
Armenien har under nästan 3 000 års existens bidragit med många faktorer, alltför många för att kunna nämnas här. En kort lista över några av dessa bidrag inkluderar generaler, administratörer och kejsare i det bysantinska imperiet som t.o.m. grundlade sina egna dynastier; introduceringen av den kupolförsedda arkitekturen från Öst i den västerländska byggnadskonsten och en stark influens över den gotiska stilen; utgörandet av en viktig del i stommen för handelsmännen i Mellanöstern och Mindre Asien och handeln från det europeiska fastlandet till Fjärran Öster; skapare av övertaliga mängder av arkitektoniska mästerverk (bl.a. de unika armeniska korsstenarna, "khatchkars") som finns upptagna bland listan över skyddade världsarv; ett unikt och högt flexibelt språk och alfabet, kapabel till skapandet av en rik litteratur så väl som dynamisk anpassning till utvecklingen i världen; och slutligen en stor mängd musiker, kompositörer, uppfinnare och entreprenörer. Ändå är denna lista långt ifrån helheten. Omnämningen av liknande prestationer kan uppfattas som att skryta om sin egen nation, men om man beaktar storleken på den armeniska nationen, dess ålder, dess geopolitiska läge och dess äventyrliga existens, kan man inte låta bli att häpnas över överlevnadsskickligheten hos detta folk och kvantiteten och kvaliteten hos deras bedrifter.
Så, även om det armeniska folkmordet, helt rättsmättigt, upptar nästan varje större område inom dagens armeniska studier av historien, dess studenter så väl som allmänheten, så borde man kanske börja ägna mer tid åt de återstående 99 procenten av armeniska historien och dess kulturella, arkitektoniska, musikala, litterära, tekniska och flera andra aspekter. Trots denna mörka en procent så innehåller de resterande 99 procenten så pass många lysande stunder att deras ljus inte bör överskuggas av detta spensliga en procent, oavsett hur tungt dess börda må än vara.
|
|
|
|
|
