| Ledare: Sverige: Mänskliga rättigheters förkämpe, reviderad |
Av Vahagn Avedian
12 juni 2008
Stockholm
Sveriges riksdag vägrar erkänna folkmordet 1915
Den 12 juni 2008, med rösterna 245 mot 37 (1 nedlagd och 66 frånvarande),
avslog Sveriges riksdag uppmaningen att erkänna folkmordet 1915 i det
osmanska imperiet. Den 11 juni ägde en lång debatt i riksdagen beträffande
Utrikesutskottets rapport om mänskliga rättigheter, inklusive fem motioner
som manade Sverige att officiellt erkänna folkmordet 1915. I sitt
betänkande (2007/2008:UU9), en majoritet bestående av allianspartierna
samt socialdemokraterna, föreslog avslag på motionerna, varvid
Miljöpartiet och Vänsterparitet reserverade sig mot beslutet och krävde
debatt och omröstning i frågan. Skälen till avslag baserades på fyra
huvudargument:
- "… att ingen särskild behandling av armeniernas situation förekommit i
form av en FN-resolution, vare sig 1985 eller vid någon annan tidpunkt."
- "Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och
kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som
folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den
aktuella tidpunkten."
- "Det råder fortfarande oenighet bland experter om olika händelseförlopp
i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall. Detta gäller också de
bakomliggande orsakerna och hur övergreppen ska rubriceras.
- [med hänsyn till utvecklingen i Turkiet] "att det i dagsläget är
riskfyllt att störa en begynnande och ömtålig nationell process" [och kan
gynna extremistiska krafter].
I ett öppet brev till samtliga ledamöter, flertalet uppenbara fel i dessa
argument påpekades och man kunde konstatera att Utrikesutskottets
medlemmar är antigen ytterst okunniga om existerande data, rapporter,
konventioner och resolutioner eller helt enkelt vill ignorera det vida
underlaget som starkt bestrider deras påståenden. Whitaker-rapporten från
FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, resolutionerna hos International
Association of Genocide Scholars (IAGS), bakgrunden och tolkningen av FN:s
Folkmordskonvention, samt uppropet undertecknat av 60-tal världsledande
Förintelse- och folkmordsexperter (online på
detvarfolkmord.armenica.org) skickades som bilagor och bevis på de
felaktigheterna och den vilseledande formuleringen som fanns i utskottets
betänkande. Men debatten den 11 juni visade att beslutet inte hade något
med det presenterade faktaunderlaget att göra.
Ju längre debatten fortskred, desto tydligare blev bilden att ingen
ledamot kunde förklara, ännu mindre försvara, de nämnda argumenten, kanske
med undantag för det sista. Under debatten krävde Hans Linde (v) vid flera
tillfällen allianspartiernas medlemmar om svar på tre enkla frågor: 1)
vilka är dessa forskare som ifrågasätter folkmordet 1915? 2) Om folkmordet
1915 inte kan godkännas med hänsyn till kronologin hos FN:s konvention
1948, hur kommer det sig då att Förintelsen kan erkännas som folkmord? 3)
Varför ska extremistiska krafter i Turkiet diktera det som kan och får
sägas i Sveriges riksdag? Han fick aldrig något svar från någon på sina
frågor. Detta kan faktiskt ha varit den enda ljusglimten i det annars
något genanta situationen som ledamöterna ställdes inför när de försökte
göra allt för att undvika frågorna. De påvisade själva att de har inte
någon fast grund att stå på. Mats Sanders (m) hade bokstavligen inget att
tillägga och hänvisade till betänkandets text. Beträffande ”oenighet bland
forskare” ombads Alf Svensson (kd) att namnge en enda seriös forskare som
avfärdar folkmordet 1915. Det kunde han inte. Istället försvarade han
betänkandet genom att säga att han ”tror att detta är sanning, och är det
inte sanning beklagar jag det verkligen.” Jag är inte riktigt säker på vad
det Alf Svensson sa egentligen innebär och om han verkligen tror på det
han uttalade i denna mening. Men trots allt, vem ska trygga sakfrågor som
moral, mänsklig värdighet och solidaritet om inte en kristdemokrat.
Mats Pertoft (mp), författare till två av motionerna, påpekade att frågan
om folkmordet 1915 inte var så olik klimatfrågan. För några år sedan fanns
det en oenighet bland forskare vad det gäller den globala uppvärmningen,
men idag, även om det finns vissa som fortfarande avvisar detta, så är en
överväldigande majoritet bland forskarna eniga om saken. Samma sak gäller
för folkmordet 1915. Genom att nämna uppropet som hade undertecknats av
folkmordsexperter, upprepade Pertoft Lindes uppmaning till ledamöterna att
åtminstone avslå erkännandet på politiska grunder och låta bli att
missbruka vetenskapens namn och existerande fakta. Dagen innan hade jag,
tillsammans med Linde och Pertoft, deltagit i en TV-debatt som
direktsändes av den assyriska satellitkanelen Suroyo. Stationen hade även
bjudit in företrädare för nej-sidan, men ingen hade ställt upp. Lindes
radiodebatt i P1 som skulle ha ägt rum på morgongen den 11 juni hade
ställas in då ledamoten som skulle ha försvarat utskottets avslag hade
hoppat av i sista sekund. Kanske, endast kanske, hade uppropet som hade
skickats till samtliga ledamöter gjort en skillnad genom att framföra att
”Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska
greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan
hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott
som begåtts.” Detta verkar åtminstone vara sant beträffande de ledamöter
som hellre valde att inte delta i en annars givet exponeringstillfälle för
en politiker som en TV- eller radiodebatt innebar än att ifrågasätta sin
ärlighet genom att tvingas följa partilinjen och försvara förnekelsen av
ett folkmord.
Två politiker trotsade sina partier. En var Yilmaz Kerimo (s) som är själv
av assyriskt börd. Den andre, Lennart Sacrédeus (kd), gick också emot sin
partilinje och talade för ett erkännande av folkmordet 1915. Han slutade
sitt anförande med följande ord: ”Jag vet att vi kommer att stå här igen,
om vi lever och har hälsan, om ett år och debattera exakt samma fråga.
Turkiet kommer att drabbas av badwill för varje debatt i varje parlament
där denna fråga djupt förknippas med Turkiet. Jag tror att vi erkänner
och kan förstå bakgrunden till att det finns en låsning i Turkiet, men
’sanningen skall göra er fria’. Det gäller också i Turkiet, den turkiska
statsbildningen och arvet från Kemal Atatürk. När människor har utsatts
för övergrepp, har utsatts för förbrytelser och våld, har blivit skändade,
finns det inte bara sorg och en djup smärta utan också en längtan efter
upprättelse.” ”Sanningen skall göra er fria”, men idag visade svenska
politiker tydligt att de varken är redo att bekräfta sanningen eller
villiga att göra Turkiet fri från dess mörka betungande förgångna.
Debatten varade över tre timmar, under vilket åtminstone de närvarande
åhörarna kunde enas om en sak: ingen av dem som försvarade utskottets
avslag av erkännandet kunde, baserad på de utpekade argumenten i
betänkandet försvara sina påståenden. Snart uppdagades att det fanns helt
enkelt inte några hållbara argument som kunde försvara varför Sverige inte
kan erkänna folkmordet 1915. Nej-et var ett rent politiskt beslut för
bibehållandet av goda relationer med Turkiet och inget annat. Men kan ett
sådant beslut verkligen gynna Turkiet? Eller Sverige? Eller EU? Enligt min
åsikt, kan liknande beslut och signaler inte innebära något för Turkiet,
och inte minst för oss själva, än en björntjänst. Vilketnsorts budskap
skickar vi till ett Turkiet som är i stort behov av reformer och
demokratisering när vi talar om för dem att det är faktiskt acceptabelt
att skyla över brott och förneka fakta och sanning? Vilken sorts demokrati
är det som Sverige och EU uppfostrar i Turkiet? Efter att ha sagt det så
kan jag inte föreställa mig en enda armenier som inte skulle välkomna ett,
med europeiska mått mätt, reformerat och demokratiserat Turkiet som sin
granne. Det samma gäller assyrier, greker, kurder etc. Men, den sortens
signaler som svenska politiker skickade idag kommer säkerligen att skada
den turkiska processen för utveckling mot ett öppnare samhälle än det
motsatta.
Även en annan paradox fastställdes idag, nämligen existensen av Forum för
levande historia, en myndighet som skapades i kölvattnet av
Folkmordskonferensen i Stockholm 2004. På deras hemsida står följande:
”Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att – med
utgångspunkt i Förintelsen – arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati
och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av
mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden.” Forum för levande
historia nämner folkmordet 1915 som ett av folkmorden under 1900-talet och
utbildar det svenska samhället om det som egentligen hände i det osmanska
imperiet under första världskriget. Det verkar ironiskt att den svenska
regeringen och politikerna inte lever som de lär genom sin egen myndighet.
”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi
påverka framtiden.” Plötsligt klarnar frågan om Darfur. Den värld som
svenska politiker, eller vilka andra likasinnade politiker som helst,
skapar genom att påverka framtiden med sin förnekelse av folkmord är den
sortens värld där vi pratar om, inte ett historiskt, utan ett pågående
folkmord i Darfur; och vi kommer säkerligen att uppleva fler framtida
fall.
Frasen ”lämna historien åt historiker” används ofta av den turkiska staten
och de politiker runt om i världen som önskar avstå ett erkännande av
folkmordet 1915 för att undvika trampa på turkiska tår. Jag insåg först
idag hur sann denna fras är. Faktiskt vill jag instämma helt och hållet
med den turkiska staten i denna punkt: historien måste skrivas av
historiker och inte av politiker. Idag skrev dock svenska politiker sin
egen nya version av historien, en reviderad version som passar deras
politiska agenda som förnekar det breda underlag och konsensus som
experter inom området är överens om. Jag hoppas att svenska ledare, så väl
som alla politiska ledare, skulle i framtiden lämna forskningen till
forskarna och istället basera sina beslut på presenterade fakta som har
lagts fram av sakkunniga. Sacrédeus profetia kommer att infrias då
folkmordet 1915 kommer med all sannolikhet att diskuteras i Sveriges
riksdag om och om igen. Som svar till den sista frågan i TV-debatten,
beträffande vad vi ska göra efter att det högst förväntade avslaget i
riksdagen har kommit, svarade jag att ”Vi kommer att fortsätta att minnas
folkmordet 1915, även efter dess erkännande. Vi har redan påbörjat
förberedelsearbetet inför 24 april 2009, vilket, så som de två sista åren,
kommer att hållas vid Sveriges riksdag. Men jag hoppas att denna gång,
istället för att uppmana riksdagen att erkänna folkmordet, ska vi tacka
ledamöterna för att ha erkänt det.”
Vahagn Avedian
Ordförande i Armeniska riksförbundet i Sverige
Redaktör för Armenica.org
|
|
|
|
|
