| Ledare: Turkiet, folkmord och kejsarens kläder |
Av Vahagn Avedian
24 februari 2009
Uppsala
Turkiet, folkmord och kejsarens kläder
När man pratar om Armeniska folkmordet, dess erkännande och Turkiets förnekelse, så kan jag inte låta bli att påminnas om kejsarens kläder. Allt bevis finns där, forskarsamfundet har erkänt det, de flesta länder runt om världen pratar om ”massakreringen av över en miljon armenier”, men Turkiet insisterar ändå om policyn om ”observera, men vänligen prata inte om det” och åskådarna verkar för generade för att tala ut och påpeka det uppenbara felet.
Med det annalkande 24 april, det officiella Turkiet har fått sin årliga hicka, även om den verkar vara något mer akut denna gång. Ända sen det blev klart att Obama, som under tiden som senator öppet har erkänt Armeniska folkmordet, skulle vinna valet, har Turkiet upprepande gånger varnat Washington om konsekvenserna för ett erkännande av folkmordet. Huruvida president Barack Obama verkligen kommer att fullfölja sitt tidigare erkännande av Armeniska folkmordet är fortfarande en öppen fråga. 24 april kommer det fastställas om Obamas ”change” kommer även att omfatta en ändring av hans föregångares policy, vilka alla lovade under valkampanjen att erkänna folkmordet, men när väl där har avstått från ett erkännande.
Men det som är ännu mer förvånande, är omvärldens allmänna självrättfärdighet, pekandet med fingret och uppmanandet av förövaren att erkänna medan man agerar själv som den närande kraften till förövarens förnekelse. Turkiet har utnyttjat detta till fullo och fortsätter att göra det då den tämligen framgångsrika förnekelsen närmar sig sin 94 årsdag. Den turkiska förnekelsen har utvecklats och omformats under de gångna 94 åren för att anpassas till den rådande situationen och argumentationen hos omvärlden. Lukrativa ombyggnadskontrakt och tillgång till gruvor och oljefält strax efter första världskriget, NATO:s postering precis vid gränsen till ärkefienden Sovjet under Kalla kriget, flygbaser under ”kriget mot terrorn” och ”bron till den muslimska världen” för EU är enbart några av de vinnande kort som Turkiet har skickligt spelat för att få den besvärliga frågan om Armeniska folkmordet försvinna. Dock, med initieringen av förhandlingarna om ett EU-medlemskap, verkade det som att Turkiet började distansera sig allt mer från USA och istället närmade sig den glada europeiska familjen. Men, när förhandlingarna visade sig inte gå så smidigt som Turkiet hade hoppats på, har fokus börjat skifta till den gamla turkiska policyn om att leda sin egen intressesfär, företrädesvis ett IU (islamiskt union) istället för medlemskap i ett EU.
Den senaste strategiändringen består dock av två delar. Den första är denna ”neo-osmaniska” policy som den nuvarande turkiska administrationen för, något som demonstrerades väl i Davos då premiärminister Erdogan agerade som muslimska världens förkämpe och skällde ut sin i särklass närmaste och kanske enda allierade i regionen, Israel, för behandlingen av palestinier i Gaza. Man kan ganska säkert påstå att Israel aldrig anade att Turkiet skulle göra så och israeliska officiella väntade inte länge innan man spelade sitt äss och sa åt Ankara att titta i spegeln innan man går och anklagar andra för att begå folkmord.
Den andra strategiändringen föddes med myntandet av nu välkända ”fotbollsdiplomatin”. Det som verkade som ett välkommet steg mot försoning när den armeniske presidenten Sargsyan bjöd in sin turkiske motpart Gül till Jerevan för att titta på landslagsmatch mellan de två grannarna omvandlades snabbt till ännu ett vapen i den turkiska förnekelsearsenalen. ”Man bör inte äventyra den delikata försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien genom att erkänna folkmordet! Istället måste man låta dessa två nationer lösa frågan sinsemellan dem själva.” Denna senaste turkiska argumentation á la kejsaren kläder föreslår helt enkelt att man bör titta åt andra hållet. Ni vet om folkmordet, ni vet om bevisningen och forskarväldens erkännande, men vi föredrar att ni inte pratar om det. Men hur kan Turkiet uppnå detta om inte andra länder deltar i denna förnekelse? Väl, man kan inte det. Vi kan titta på Sverige som exempel. I juni 2008, vägrade riksdagen att erkänna folkmordet, baserad på en rekommendation från UD. De gamla goda argumenten om ”oenighet mellan experter”, ”frågan ska lämnas åt historiker och inte politiker” och ”FN-konventionens icke-retroaktiva tillämpbarhet” angav som skäl. Att IAGS (International Association of Genocide Scholars) har erkänt folkmordet, att Förintelsen betraktas som folkmord även om den också ägde rum innan FN-konventionens tillkomst, ett upprop undertecknat av 60-tal världsledande folkmordsforskare som kallade på Riksdagen att inte missbruka vetenskapens namn i sin förnekelse, alla var argument som ledamöterna inte kunde argumentera eller förklara under debatten. Ett av argumenten led enligt följande: ” Utskottet delar den uppfattning som Sveriges utrikesminister och EU:s utvidgningskommissionär gett uttryck för – att det i dagsläget är riskfyllt att störa en begynnande och ömtålig nationell process.” därför frågade jag vilken sorts demokrati är det som EU och Sverige vill befrämja och nära i Turkiet? Hur kan underkuvandet av sanning vara fördelaktigt för utvecklingen av demokrati i Turkiet? Varför vill EU och Sverige låta Turkiet gå naket medan alla pekar och skrattar och ingen vill påpeka det uppenbara felet? Detta är inget annat än att göra Turkiet en björntjänst.
Sedan det uppdagades att Obama skulle vinna valet, har turkiska ledare flugit skytteltrafik till Washington och kungjort uttalanden om skadorna som ett möjligt amerikanskt erkännande av Armeniska folkmordet skulle innebära. Men, detta är inget nytt. Syntaxen har ändrats, men semantiken hos förnekelsen är detsamma: Turkiet vill inte öppna Pandoras ask och titta i sin problemtyngda förflutna, något som kan leda till många otrevliga avslöjanden. Förresten, vad kan en sådan försoning mellan Armenien och Turkiet leda till? Om man minns att den akademiska världen har fastställt Armeniska folkmordets verklighet, bland andra genom resolutioner från IAGS, att Armenien skulle backa från sitt krav på ett erkännande och omskrivning av historien i Turkiet favör bör vara inte tal om. Detta för en till det andra möjliga alternativet, d.v.s. att Turkiet så småningom ska erkänna folkmordets verklighet. I så fall, varför skulle ett amerikanskt eller ett svenskt erkännande av fastställt fakta göra någon skillnad för samma process i Turkiet? Bör vi vara rädda för att sanningen kommer att skada känslor i Turkiet? Är det inte så att sanningen ska gör en fri? Dessutom, ju längre denna förnekelsecharad tillåts fortsätta och ju längre den turkiska staten tillåts och stödjas av länder som USA och Sverige att skriva sin egen version av historien, desto svårare kommer det bli för det turkiska samhället att bemöta verkligheten.
Salih Booker, tidigare verkställande direktör för Africa Action, sa det följande i dokumentären Screamers (2007): ”Varför fortsätter folkmord att hända i 2000-talet? För att de som begick dem under 1900-talet kom undan. Hitler sa: ’Vem kommer idag ihåg armenierna?’ Mer eller mindre som att den sudanesiska regeringen står och säger ’Vem kommer idag ihåg armenierna?’” Hans ord fick bekräftelse från högsta ort när Turkiet erkändes indirekt som mästaren på sådan förnekelse. Erkännandet kom när den sudanesiska vicepresidenten Ali Osman Mohammed Taha, under sitt statsbesök till Turkiet i början av februari 2009 frågade premiärminister Erdogan att blockera eventuella försök i FN:s säkerhetsråd för att bringa den sudanesiska presidenten al-Bashir inför rätta, anklagad för att begått folkmord i Darfur. Sudan skulle ställa samma fråga till alla medlemmar i Säkerhetsrådet, men Turkiet var speciellt. Turkiets förnekelse har gjort Armeniska folkmordet till ett de facto ”framgångsrikt folkmord”, en term som forskare, bland andra svensken Klas-Göran Karlsson, använder för att beskriva 1900-talets första folkmord, ”prototypen” till de efterföljande folkmorden. Turkiet lyckades inte enbart med den framgångsrika rensning och blev av med armenierna, men landet har även lyckats med en ännu svårare uppgift: att komma undan all skyldighet och allt ansvar för folkmordet. Genom att göra om imperiet till en republik, såg Mustafa Kemal till att Turkiet kunde behålla allt armeniskt land, egendom och tillgångar utan att riskeras bli anklagad för ha begått folkmord. Detta på grund av att dagens Turkiet, från internationella lagars perspektiv, kan inte hållas ansvarig för något som en annan regering har begått. Därmed är det berättigad att säga att Turkiet skulle kunna författa en handbok med titeln ”Hur man ska begå ett folkmord och komma undan med det” och skicka den första kopian till Khartoum.
Vad det beträffar den annalkande 24 april, så bör president Obama veta att vi alla följde valet i USA och hörde alla löften och slagorden under kampanjen. Vi hörde och vet om ”Förändring vi tror på” och ”Ja, det kan vi!”. Erkännandet av folkmordet må inte vara lika viktigt som den hotande finanskrisen, krigen i Irak och Afghanistan och många andra frågor som Obama-administrationen brottas med, men det samlar kraft allteftersom vi närmar oss 94-årsdagen av 1915 års folkmord. Kommer Obama att stå för den förändring han annonserade under valet? Kommer han att tala ut om den nakne kejsaren? Svaret kommer att avslöjas den 24 april och vi vill tro att han står för förändring, men jag tror att ett amerikanskt erkännande kommer att överraska armenierna lika mycket som det kommer att genera det nakna Turkiet.
|
|
|
|
|
